Kärleken bygger på tillit.

Den vi inte kan lite på blir svår att älska

Kärlek är att ge varandra trygghet.


.....att ge varandra en hjälpande hand.

Kärlek är att finna glädje i att vara tillsammans
Att bära varandra genom livet....

Kärleken får oss att känna oss trygga...

Kärleken gör livet vackrare

Eftertankar

När man just läst sista sidan i en bra bok känns det lite sorgligt. Lite vemodigt. Liksom att skiljas från en vän. Man undrar; hur gick det sen? Hur har hon det nu då?
För oftast är det en hon. Någon som jag känner igen mig i och som hjälper mig att förstå mig själv.
Jag har läst tre sådana böcker i sommar.



"Alltid hos dig" av Maria Ernestam


En mycket vackert skriven roman som handlar om livet, döden och kärleken. Ingenting är enkelt och självklart vad gäller dessa saker, vilket hon skildrar på ett fint och begripligt sätt.

"Anhörig" av Katerina Janouch

Att alkoholism är en sjukdom är väl inget vi inte redan vet men att man även som anhörig är "sjuk" har jag inte tänkt på förut. I denna bok beskriver hon sitt liv som anhörig till en missbrukare. Hennes försök att kontrollera hans alkoholintag och inbillning att hon på egenhand ska kunna "uppfostra" och bota sin sambo är verkligen sjukt sett på distans. När man är i det märker man inte sitt sjuka beteende.



Vid bråk med en alkoholist, var bered på att skulden kommer att läggas på dig. Särskilt om barn är med. Barn uppfattar ofta bråk mellan alkoholist och anhörig som att det är synd om alkoholisten. Den anhörige framstår som elak.
Man känner skuld hur man än gör. Stannar man känner man sig delaktig. Lämnar man känner man skuld för att man lämnat.





"Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer

Å, älskade underbara fantastiska Mia. Tack för denna bok. Jag känner igen mig så OTROLIGT mycket. Att bilda "Plastfamilj" är definitivt inte det lättaste vi människor hittat på. Att separera från barnens far är ingen lätt grej, som vissa verkar tro. Typ: Äh, jag tröttna bara å ville hellre va ihop me nån annan. Sådär bara. Nej, så är det nog knappast för någon.



Några tankar till dig som ska separera från dina barns far. Låt sorgen komma. Det är en död. Och det enda jag kan säga är att man återuppstår. och det enda jag kan säga är att ni är familj ändå. Allt förändras men ingen försvinner. . . . .



Mamma är alltid mamma och pappa är alltid pappa.

......men ibland fins det föräldrar som brister. Pappor som slänger ut sina barn om de inte uppför sig som de önskar. Som säger att "Passar inte mina regler kan du bo på gatan". Som hotar och skrämmer sina barn. Som får dem att känna sig föraktade. Som sviker. Tar nyckeln ifrån dem och säger adjö.

Sådana föräldrar är inte värda sina barn.

Och det är fruktansvärt sorgligt.

Sådär ja!

Nu har min blogg fått ny luftigare design.

Nya idéer om vad den ska användas till och en smula distans......

Hade från början tänkt skriva mest om mitt bildskapande, men eftersom inte så överdrivet myckert sådant ägt rum i mitt liv det senaste har det inte funnits så mycket annat än livets små detaljer att skriva om. Livets små detaljer.........som ju är just det som är och skapar livet. Och, just DET, att skapa med livet är väl vad jag ägnat mig mest åt de senaste åren.

Ibland räcker det inte med att peta i detaljerna för att göra konstverket bättre. Det är helt enkelt fel på hela kompositionen. Större ingrepp och förändringar behövs i bland för att vi sedan ska kunna ägna oss åt de små detaljerna som fullbordar verket.

Men att måla över och röra runt kan ta emot och göra JÄVLIGT ont. Inte förrän man ser resultatet och är nöjd med det känns det bra.

Bild: Keri Smith Bloggtips: kerismith.com

Den 14 Maj 2009 somnade du in.

Jag och syrran åkte till minneslunden med blommor.

Tacksam för den tid vi fick,

sörjer att det inte fick fortsätta.

Med min kamera fångar jag ögonblicket.

Stunder av glädje.

Vackra små saker som man vill lyfta fram,

bli synliga. Mer synliga än vad de redan är.

Med min kamera stannar jag tiden.

Fångar den, så att jag kan återvända till just denna tidpunkt när jag vill.

Jag kan skapa bilder som är vackrare än verkligheten själv.

Med datorns hjälp kan jag sedan göra dem ännnu mer....tja, sagolika.

PÅSKEN

- Den Gladaste och lättsammaste av våra högtider

(....trotts att det var då Han dog!?)

Mitt Påskägg fyller jag med;

Champagne

kärlek

tid med barnen

träffa familjen

pyssel

kreativitet

fixa med hemmet

tid att fundera

bara vara

plantera blommor

baka kakor

läsa bra böcker

pussas med G

blogga

göra nya bilder

bilder

bilder

.......

Tackar http://http://adventure-life-vida.blogspot.com/ för ide´n och tippsar mina ev läsare om en intressant och inspirerande blogg (för utom min egen, förstås) ;-)

"Kvinnors vrede"

Från självutplåning till självinsikt

Så heter boken som jag just nu läser och den är skriven av Harriet Goldhor Lerner.

Bokens tema kretsar kring hur vi som kvinnor kan dra nytta av vår medfödda fömåga att bli arga och reagera när något gör ont och behöver ändras i våra liv. Att kunna bli arg innebär att vi är mottagliga för känslor (signaler på) att något är fel - inte att vi omedelbart måste få ett vredesutbrott.

Oavsett om vi är "trevliga kvinnor" som aldrig visar vår ilska eller "ragator" som får okontrollerade vredesutbrott så tar vi inte vara på signalerna för vår vrede på ett konstruktivt sätt. Inget av dessa sätt är någon bra förutsättning för att förändra något i våra liv som vi inte trivs med.

Självklart är detta inte något som gäller enbart kvinnor utan samma gäller även för män. Det är dock mycket mer vanligt att kvinnor låter bli att visa vrede än vad män gör eftersom det inte anses passande för kvinnor att vara arga. En arg kvinna är en oatraktiv kvinna. Som exempel på detta kan vi ju nämna alla de öknamn vi har för arga kvinnor; "ragata" , "argbigga", "häxa", "satmara", "kärring", "tjatmoster" och "karlhaterska". Hur många sådana ord har vi för arga män?

Hur som helst så är det ett mycket intressant ämne och jag rekomenderar alla, kvinnor som män att läsa boken. Den handlar även om hur man kan vara ett "jag" och ett "vi" i en relation på ett bra sätt. Att tex göra sig till martyr eller lägga all sin energi på att förändra den andre leder inte till självutveckling.

Så till detta vill jag tillägga några rader som jag hittade i boken "Ett halvt liv" av Kerstin Bergström:

Tiden vänder kikaren

Det som jag förut såg i grotesk förstoring,

som outhärdliga detaljer

ser jag nu som hela bilder.

På avstånd,

och jag kan låta ögat dröja utan skrik

och orden behöver inte döda någon.