lördag 29 augusti 2009

Bärga vad du kan från det här vraket.
Det finns en spillra av mitt forna jag.
Ta mig med dig hem, gör mig vacker.
Låt mig sova i din säng ett tag.
Låt mig sova ett tag.
Säg, minns du hur stabil jag brukar vara?
Minns du hur stabil jag var igår?
Nu är jag påväg att lösas upp till ingenting,
för dagen har vart prövande och svår.
Kanske onödigt svår.
Bärga vad du kan från det här vraket.
Se på mig kisande, se mitt bättre jag.
Se med blida ögon .Klarögt, vaket.
Inse att jag bara haft en lite motig dag,
för det kan vem som hellst ha,
men du kan enkelt göra allting bra.
Mig ska du inte tycka synd om.
Du vet väl hur nöjd jag brukar va?
Jag tror att du ställts i min väg för att du
kan återställa allt så allt blir bra.
Du kan enkelt göra allting bra.
Nu ska du säga följ nu med mig.
Nu ska du säga ta min hand.
Säg att du begriper du förstår och allt det där.
Säg att du har kännt precis såhär ibland.
Säg att du har känt såhär ibland.
Bärga vad du kan från det här vraket.
Se på mig kisande, se mitt bättre jag.
Se med blida ögon, klarögt ,vaket.
Inse att jag bara haft en lite motig dag,
och det kan vem som hellst ha,
men du kan enkelt göra allting bra.
Bärga vad du kaqn från det här vraket.
Säg turen vänder ska du se.
Lova när jag somnar att du vakar över mig.
Att inget mera ont ska kunna ske.
Säg mig att du lovar mig det.

Text: Lisa Ekdahl

måndag 17 augusti 2009

Ja ha, kära försammling. Här står jag i en kyrka i skåne och leker präst.

Eller, varför inte, Gud? Hade jag varit det så skulle jag ha låtit sommaren varit längre och inte öst ner sådär mycket regn på de stackars svenskarna. Jag hade gjort sommarloven längre, arbetsdagarna kortare, gett lärarna högre löner...... och, ja just det! De svältande barnen! och Krigen och misshandel o Våld! .....Nej, fy vilket ansvar. Jag tror jag säger upp mig som Gud med det samma och kliver ner och leker lärare i stället. Skolan har visst börjat har jag hört talas om, så här kan jag ju inte stå Då! Dags att göra nytta.



Men först vill jag dela med mig av ett annat besök i skåne i sommar, nämligen på Malmö Konsthall och utställningen SONIC YOUTH etc.: SENSATIONAL FIX som fokuserar på det banbrytande experimentella gitarrbandet Sonic Youth och deras mångskiftande aktiviteter. Att kombinera konst, musik, film och andra estetiska uttryck är något som inspirerar mig mycket. Denna grupp har verkligen lyckats med detta. Efter skåne resan, som jag gjorde tillsammans med min vän, kollega musikläraren och blivande sambo Göran Bjerkevik, var jag full av isnpirationon och skaparlust. Att gå omkring och känna sig havande på stor konst men aldrig få tid att föda kan vara frustrerande, som ni kanske förstår. Men.......vänta bara. Förr eller senare kommer den ut.

Bänken jag sitter påhär är ett instrument. Den hänger i pianotrådar somger olika toner ifrån sig beroende på tyngden på bänken.

http://http://www.konsthall.malmo.se

http://http://www.sonicyouth.com

(Om nogon elev eller kollega händelsevis skulle läsa denna blogg vill jag bara påpeka att det där med att "leka lärare" bara var ett skämt. Som ni vet är jag i allra högsta grad välutbildad och professionell. ;-)

torsdag 9 juli 2009

Som sommarhimmel -
skiftande i färg och form.
Ena stunden blå nästa grå - eller oftast- något där emellan. Sådant är livet. Inget är statiskt. Allt är föränderligt. Vi kan inte styra över himmelen. Men vi kan, till viss del, styra över våra liv. Drabbas vi av sjukdom kan vi inte rå för det. Det gäller såväl fysisk som psykisk. I annat fall är det synd om vi betraktar oss som offer. Som drabbade. Lever du i en dålig relation? Försök i första hand att göra något åt det och behåll det positiva som finns kvar. Om det är kört. Avsluta den och gå vidare.
Om någon skuldbelägger dig för att lämna något du mår dåligt av kan man ju undra varför? Är det på grund av att de själva är i en liknande situation men inte vågar släppa taget? Ja, det lär man aldrig få veta. Det svåra är att inte bry sig om vad andra tycker. Det är något vi alla brottas med vilket vi vill eller ej.
Och det kan ju gälla fler saker än kriser i relationer. Att vara sjukskriven av Psykiska skäl tex. folk tycker; har du inte ont i benet, magen eller hög feber är du frisk. "Mår du inte bra i själen? Skärp till dig!" Ja, vi kan alla känna oss orättvist bedömda i olika situationer genom livet...- Så kom ihåg; INGET ÄR STATISKT. ALLT ÄR FÖRÄNDERLIGT. -Precis som sommarhimmelen. Och det är just det som gör den vacker.

onsdag 1 juli 2009

Sommar, sommar, sommar!


Finns det något mer rogivande för själen än att stilla segla fram på vatten en varm sommarkväll?
Inga störande motorljud. Ingen stress. Inget annat att göra än att bara vara. Eller hålla lite koll på de vita seglen som tornar upp sig i den blå himmelen ovanför. Är segelbåten dessutom så här vacker är det även en estetisk upplevelse för den som gillar och uppskattar det vackra. Som ett instrument med tampar och segel istället för strängar. Har man ingen segelbåt själv så har man kanske turen att ha en vän som har en och som gärna delar med sig av sin glädje.





Och sommarlovsbarn! Vilka glädjespridare. (Förutom när de gnäller och kivas, men man får ju ta det onda med det goda, som man brukar säga). Här är en Tuff Cool kille, världsmästare på Skateboard. Och dessutom världsmästare på det mesta. Här om dagen lärde han sig simma. Han kom överlycklig springande över sandstranden till sin mamma (jag) som för tillfället låg och solade och talade ivrigt om att han kunde simma! 56 simmtag! Oj! Sa jag.Vad kul! Det måste du visa mig. Jag gick med honom ner till vattnet och mycket riktigt. Han simmade. Vi räknade simtagen. Tillslut kom vi upp till 10 simtag. Oooo vad duktig du är sa jag. Vad roligt att du kan simma! Men, det där med 56 simtag....det var väl inte riktigt sant? "Skojjar du eller" sa han då. "102". ..Ja, det där med självförtroende i den åldern är det visst inget fel på.








Pinneviksbadet i Lysekil. Västkusten, en brandman, en räddningsledare, en musiklärare, en snickare och en trummis. Allihop i en person. Även han den Bästa och Coolaste som finns! Här badar vi från klipporna, vilket jag knappast gjort sedan jag var 20. Barnledig för en helg och man slipper ligga på sandstranden. Barn i all ära! Jag älskar dem och skulle aldrig vilja vara utan dem, men visst är det underbart att få känna sig ung och fri ibland. Kanske är det därför jag känner mig yngre nu när jag fyllt 40 än vad jag gjorde när jag var 30? Yngre men klokare.


fredag 26 juni 2009

Välkommen till min nya Sommarblogg!



Äntligen är sommaren här!
Sol och salta bad. Grilla och ha kul med vänner och familj. När sommaren väl kommer är det lätt att vi överdoserar av dessa underbarating som man ju endast kan göra på sommaren. Det är svårt, i alla fall i början av sommaren och i alla fall för mig att ta det lugnt. Stanna hemma och hålla sig i skuggan trotts perfekt strandväder. Man vill ju inte missa något. Tänk om det är just den här dagen som är den bästa sommardagen och resten blir regn! Det var precis så jag resonerade den här sommaren också. Trotts regäl förkyldning ville jag inte missa något utan körde på för fullt med aktiviteter i värmen. Men så Pang! sa kroppen ifrån. Jag fick huvudvärk och kräktes.
Så nu blir det att ta det lilla lugna och njuta av de små sakerna i stället.
Att sitta i skuggan och njuta av att "slippa" vara ute i värmen hör ju också sommaren till.
Just nu sitter jag på balkongen i skuggan, för ännu har solen inte letat sig in hit. En sval sommar bris drar förbi. Dricker inget varm kaffe utan ett glas hemmagjord rabarbersaft med is och njuter av att äntligen få tid till att skriva.
Att sätta sig och skriva i sin blogg efter en grillkväll hos syrran var kanske inte det bästa. Ett par glas vin och det var väldigt vad mycket svordommar det blev. Ha,ha! Men jag kände mig så oerhört kreativ just då och kunde inte låta bli. Och det jag skrev är ju dessutom sant så jag låter det stå kvar även om jag kunde valt mina ord bättre.
Det här med fördommar är något som förföljt mig genom livet. Det jag dock kommit till insikt med är att man ska inte ta på sig skulden för andra människors bristande förståelse. Den får de stå för själva och den säger mer om vad de är för människor än vad det säger något om mig. Det jag däremot själv har att ta ansvar för är hur jag dömmer andra. Så nu tänker jag inte försöka förklara mig något mer.

onsdag 24 juni 2009

Gräver mig upp ur Lärarträsketsmarker

Hu!
Att det ska vara så svårt att gräva sig upp ur lärarträsket och förvandlas från plikttrogen lärare till egensinnig och kreatriv konstnär för en sommar!!! Dessutom vill jag hellst av allt passa på att ta tillfället i akt att vara en riktigt bra mamma. Det är ju förstås vad som är nummer ett. Idag har vi badat o grillat. Om den ene inte vill bada så vill den åtminstonne grilla. Ensamstående med tre barn i olika åldrar, det är inte lätt!

Egentligen hade jag tänkt skriva en blogg om fördoms fulla människor. Urs vad jag tycker illa om människor som dömmer och har förutfattade meningar om andra! En man som lämnar famljen för en annan kvinna t.ex Fy! (Men män är ju män och vad kan man förvänta sig?)
En kvinna som lämnar sin fanmilj för en annan man! Dubbelfy!! Hon är ju rent utav slampaktig.

Som kvinna som tagit initiativet till skillsmässa och alldeles för tidigt träffat en ny man känner jag mig här väldigt orättvist bedömd av många. Inte F´N är det lätt att bryta upp ur ett destruktivt förhållande över huvud taget. Det kan vara en hjälp att lyckas genomföra det om man träffar någon att slå armarna runt, vilket jag haft turen att göra. Någon stabil person som inte sjunker med mig då "han" drar i mina fötter. "Dra du på din djävul!" kan jag säga till honom då. Jag har hittat en bojja som inte går av för hackor!
Hos andra kan det låta: Jaha! så nu dög det inte längre. Nu har hon hittat en man med fint hus! Vi får väl se när hon byter upp sig mot ett slott, den lilla slampan.

FY Fan ta de Djävla hyndorna! Elaka och fördomsfulla är vad de är. De vet inte ett djävla dugg om vad jag gått igenom och vad som lett mig hit!
....Men, idag på stranden låg vi och solade och iaktog människor runt omkring oss, omedvetet som man ju gör och bedömmer som man ju omedvetet gör....
En kvinna (ungefär i min ålder, tror jag,) låg bredvid oss med en väldans massa barn. Hon hade en gammal urtvätad bekini och tatueringar här och var på kroppen. Hon hade dessutom två hundar. Under tiden de var där brydde jag mig inte om dem, men när de gick där ifrån börgade jag och syrran genast att diskutera denna människa. Var det verkligen hennesbarn allihop? och hundarnrna? Och FY!!! Mitt bland alla hundar och barn tänder hon en siggarett! Ungefär som om hon inte hade fullt uppändå! Rökande människor ser i mina ögon alltid nervösa ut. Detta påpekade jag till min syster, mest därför att jag tycker att rökning är "sunkigt" och tillhör "sludder" . Då reagerar plötsligt min snart 17-åriga dotter. Med darrande persing i ungerläppen säger hon till mig att jag är fördomsfull!!!!!!! "Tycker du att alla människor ska gå omkring och se ut som blonda prinsessor då eller?" Som jag då ? sa jag, lite kuvad. .....Det blev tyst.
....Det är vist inte bara andra som är fördomsfulla hyndor. .....jag är visst likadan själv.

Vad gäller Lärarträsket och konstnärskapet kan ni läsa om i nästa blogg. Halkadevisst över på fel ämne. (ps. Tänker inte rätta mina stavfel heller eftersom det är sommarlov.)

lördag 6 juni 2009

Begravningen blev ett vackert
avsked och en upprättelse.


Den kändes ljus och vacker och som en hyllning till en människa som har levt snarare än att vi begravde någon som dött. Vi hade ju alla saknat henne så länge under tiden som hon fortfarande levde. De tårar som rann denna stund, tror jag kom just av saknad. En saknad som varit undan tryckt och som nu fick fritt utrymme. Men jag kände också tacksamhet och stolthet. Tacksamhet över att ha fått växa upp med en sådan god och kärleksfull mamma. Stolt över att få vara hennes dotter och bära en del av henne vidare.

Ing-Britt -72



Hon var endast 50 år när hon blev sjuk i Alzheimers. En sjukdom som innebär total förnedring av den som blir drabbad. Man tappar sina förmågor en efter en. Vilka förmågor som försvinner först är olika från person till person. Att tappa talets förmåga och ändå vara klar nog att ha saker man vill säga måste vara oerhört frustrerande. Den sista fömågan som man tappar är förmågan att svälja, vilket leder till uttorkning. Hon gick bort vid 63- års ålder.




För att hedra hennes minne av den hon var innan sjukdommen gjorde jag därför ett bildspel av bilder som min fotointresserade pappa tagit av henne under årens gång. Från barndom tillsammans med hennes syskon, bröllop, barn (Jag, Mona o Tobbe) samt barnbarnen som var mycket små då hon blev sjuk och tyvär inte minns så mycket av henne. Hon var världens bästa Mamma och hade hon fått vara frisk hade hon varit världens bästa Mormor.





video

onsdag 27 maj 2009

Livets Förgänglighet


Jag vill plocka en blomma till dig mamma.
Jag vill vara en blomma för dig med.
Jag vill måla alla världens blommor till din ära.
Jag vill ge dig allt jag kan ge.
Du blommade så vacker när du levde.
Sedan vissnade du sakta och dog.
I vårt minne är du alltid levande, vacker och god.
Liksom blommorna lever vi vårt liv.
Vi blommar ett tag, mer eller mindre.
Så låt oss alla blomma så mycket vi kan
för varan, för en dag tar det slut.

torsdag 14 maj 2009













Min mamma har inte Alzheimers längre








Hon är inte längre fången i en kropp som tappat sina förmågor.

Hon är nu fri att flyga genom vårens härliga grönska. Bland vårblommor och fågelkvitter. Fri att vara på de ställen hon älskat. Hon är fri att besöka sina barn och får möjlighet att som ängel se sina barnbarn växa upp. Hon finns hos våran pappa och håller honom sällskap. I våra hjärtan har hon alltid funnits men nu finns hon hos oss även andligen.


Så nästa gång någon frågar om mina föräldrar behöver jag inte förklara att min mamma har Alzeimers. För den sjukdommen har hon äntligen lämnat bakom sig.


Hon var snäll som en ängel när hon levde - Men nu har hon blivit en Ängel på riktigt.





Här ligger du och vaktar mig. Idag var det jag som har vaktat hos dig. Vi var där hos dig - jag, min syster och min bror, vår pappa som älskat dig sedan du var 14år och din två år äldre syster som du vuxit upp med. Den saknad man så länge förträngt blev så påtaglig och tydlig. Vi grät, pratade och skrattade åt minnen och grät igen. Jag satt och höll din hand. Trodde varje andetag var det sista. Såg hur du försvann mer och mer. Blev allt blekare. Svagare. Rossligare. Jag bad dig släppa taget och flyga ut i våren. Men du vägrade. Typiskt dig, tänkte jag. Du tror inte att jag klarar mig. Så jag tog steget före dig. Jag släppte din hand och steg ut i vårvädret. Kom nu tänkte jag. Du kan inte ligga kvar där längre. Knapt en timma senare ringde pappa och sa att du tagit ditt sista andetag. Och vad gör man nu tänkte jag. Det var min sexåring, som jag nyss hämtat på fritids som kom med förslaget att åka till kollonilotten. Han ville sparka boll. Jag tänkte-naturligt vis! Det är ju det första stället du skulle flyga till. Så vi åkte dit. Tände ljusen i stugan och läste en av dina sagoböcker.















söndag 26 april 2009



"Preskriptionstiden för de flesta av våra barndomstrauman har gått ut."


Så heter ett kapittel i boken "Trettio tuffa sanningar - innan det är fösent" av Gordon Livingstone.


Började läsa denna bok igår när jag låg och solade hemma hos syster och fastnade i den totalt. Den innehåller så många sanningar som jag önskar att jag läst när jag var i 20-årsåldern innan jag gav mig in i vuxenlivet. Men bättre sent än aldrig.


Just detta kapittel handlar om vuxna människor som fastnat i ett drama de själva författat och som aldrig läggs ner. Det ältas om och om igen för att frigöra individen från eget ansvarstagande över sitt eget fortsatta liv. Gordon Livingstone är psykolog och försöker hjälpa dessa patiener med att ställa frågan - "Och nu då?"


Ett annat kapittel heter - "Vi är det vi gör" och tar upp den viktiga sanningen att vad en människa säger att den ska göra inte säger ett dugg om personligheten. Vi är inte det vi tänker eller det vi säger eller det vi känner. - Vi är det vi gör. Så när vi bedömmer andra måste vi vara uppmärksamma, inte på vad de lovar utan på hur de handlar. I detta kapittel handlar det mycket om att välja rätt partner. "De flesta brustna hjärtan i livet är ett resultat av att man struntat i verkligheten, nämligen att tidigare uppförande är den tillförlitligaste spåmannen vad gäller kommande uppförande."


Dessa sanningar och många andra finns att läsa i denna bok. Vill ni veta mer, så är mitt tipps att läsa boken.


onsdag 8 april 2009

Betänk att.......

Så börjar ofta Astrid Lindgren sina texter.

Astrid Lindgren som förgyllde allas våran barndom med sina figurer och berättelser.

Den här bloggen tänkte jag dock inte tillägna henne utan en annan av mina idoler och förebilder; Nämligen...........Lisa Ekdahl. Inte fullt lika poppulär som Astrid. Den damen kan man knappast låta bli att älska. Har svårt att tänka mig att det finns någon som inte gör det. Lisa, däremot är alla inte mottagliga för på samma sätt. Själv tycker jag att det finns något befriande i hennes sätt att vara lite som "en liten flicka" men ändå vuxen. Det finns så många vuxna som som är livrädda för att verka barnsliga. Det jag vill säga till dessa människor är att vår vuxenhet sitter inte på ytan, utan i vårt inre. Men det jag beundrar mest med henne är hennes förmåga att uttrycka sig i sina texter.
Så....
Betänk att den här texten handlar om mig.
....eller om dig. ......eller om någon du känner.

Hon är inte nåt man får.
Hon är nån man ska förtjäna.
Du höll henne aldrig högt.
Du låg aldrig ner på knäna.
Hon är inte nåt man har.
Inget att förfoga över.
Du sa att hon var så svår.
Men klagar för att det är över.
Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå under din kontroll.
Löftet hon gav rörde något annat men jag antar att det inte längre spelar någon roll,
för hon kommer aldrig mera hit.
Jag ska försvara henne om jag kan.
För hon förtjänar hela himmelen
och en mycket bättre man.
Du sa att du är beredd
att va storsint, att förlåta.
Vad svarar man på sånt?
Ska man skratta? Ska man gråta?
Du som gjort henne så illa.
Ska du kalla henne brottsling nu?
Om nån nånsin ska förlåta,
är det hon, inte du.
Löftet hon gav var aldrig att följa dina nycker,
att ingå i ditt spel.
Löftet hon gav rörde nåt annat,
så nu kan hon inte klandras.
Hon gör inte något fel,
Men hon kommer aldrig mera hit.
Jag ska försvara henne om jag kan.
För hon förtjänar hela himmelen,
och en mycket bättre man.
Du sa att hon var så svår.
Ja rent omöjlig att förstå.
Det kan nog tänkas du har rätt.
Mellan er två var det så.
Men nu vill du åberopa brott.
Nu säger du i raseri.
Att den föräderskan har gått.
Jag säger hon har gjort sig fri.







söndag 5 april 2009

Motherhood

Jag har varit hemma med min dotter denna vecka. Hon har behövt mig eftersom hon haft det jobbigt och då vill jag finnas där. Killarna har varit hos sin pappa och har så varit varannan vecka sedan en månad tillbaka. Innan det hade jag dem alla hos mig och de var endast hos sin pappa varannan helg. Bra för mig. Men måste varit olidligt för honom. Tanken var att barnen inte skulle behöva byta hem hela tiden och bo på två ställen. Vem vill ha det så? Men hur man än gör så blir det inte riktigt bra. Att vara utan den ena föräldern nästan helt och hållet är ju inte heller vad något barn vill.

Själv var jag väldigt starkt knuten till min mamma när jag var liten. Men när pappa vid något tillfälle var iväg en vecka på kurs saknade vi honom massor. Jag minns hur vi stod i fönstret länge och väntade på att han kulle komma hem.

Jag är glad och tacksam för att detta inte inträffade ofta utan att jag fick växa upp i ett hem där jag hade både min mamma och pappa.

Hade det varit så att jag varit tvungen att vid 4års ålder, som min lilla Simon var då jag och hans pappa gick isär, skiljts från min mamma varannan vecka hade jag nog gått sönder. Mamma var hela min värld och min stora trygghet. Även som tonnåring behöver man sin mamma när livet är svårt och tufft som det ju är i tonåren ibland. Eller när man är tolv. Precis innan man går in i tonåren....Ja, det finns nog ingen ålder när man som barn inte behöver sin mamma.


...eller som vuxen? Är det ok att sakna sin mamma och sörja att man inte har henne när man är 42 år gammal?

Jag gör det i alla fall.

Saknar dig, lilla mamma!

lördag 28 mars 2009





Full rulle med Trulle


Igår kväll hade vi fredagsmys jag och barnen precis som de flesta familjer. En trött och halvsliten mamma lagade kyckling och klyftpotatis. Josefin och Albin satt vid var sin dator och Simon och kompisen Trulle (ett litet troll som han lånat med sig från skolan) hjälpte till att skära grönsaker. Det är mycket viktigt att Trulle får vara med för allt han varit med om ska skrivas in i en liten bok som han ska ha med sig till fröken. Den lilla blå asken som han håller i knät hade jag köpt tidigare samma dag för att lägga Simons mjölktänder i. De trillar ju ut nu på löpande band och man vill liksom spara dem av någon anledning. De är ju så söta när de sitter i barnets lilla mun, ....men när de ligger i asken ser de faktiskt rätt äckliga ut egentligen, men sparas ska de ju. Hur som hellst så lyckades i alla fall min lilla 6-åring få mjölktänderna att flyga ut rätt över spisen just som maten var klar. Torra som de var så sprack de och blev till små mjölktandsbitar som hamnade bland potatisklyftor och annat. Jag lyckades hitta de flesta. Så var det dagsatt äta. Framför TVn förstås. Eftersom det var viktigt att Trulle skulle vara med hade Simon satt honom i soffan först av alla. Maten var god, men efter en stund fick Josefin något hårt i munnen..... hon trodde det var glas, eftersom det sagts på nyheterna att sådant kan finnas i kyckling, men jag försökte lugna henne med att det nog bara var en bit mjölktand.....vilket ju förstås inte var bättre! Till råga på allt upptäkte vi att hon suttit på Trulle hela tiden så han missat hela Fredagsmyset!


torsdag 19 mars 2009




Hundar dör och nya föds.

Människor dör och nya föds.

Kärlek dör och ny kärlek föds.

.......det är vad vi måste lära oss att leva med.

Och förälskelse - det kan få oss att fullständigt tappa huvudet!

Här är ett litet bildspel som jag gjort till musik av Katie Melua:

video

tisdag 17 mars 2009


Foto: Josefin Murberger
Kära lilla Pyttan

Igår somnade du in.
Eller svävade iväg till friheten. Evigheten.

Ditt lilla öde som hund här på jorden var inte det bästa.
Jag gjorde vad jag kunde för att ta hand om dig på bästa sätt, men min tid och ork räkte inte. Du hade varit med om för mycket, helt enkelt.

Du finns för alltid kvar i våra hjärtan.

Och en dag ska våra själar mötas igen.




måndag 16 mars 2009




6 år senare, en varm sensommardag, fick Josefin och Albin en liten bror. Simon, Gabriel - vår lilla ängel.
Det första jag såg när du föddes var dina stora himmelsblå ögon. Du var också det enda av barnen som fick två namn. Simon blev ditt tilltalsnamn och Gabriel ville din mamma att du skulle heta. (Hon hade en gång en kompis som hette så, men det är inte efter honom du är döpt, utan efter ängeln.) Nu bodde vi sedan fyra år tillbaka i ett radhus på Hästängegatan. Här var det ännu barnvänligare med skogen aldeles intill. Vi kunde plocka blåbär precis bredvid husknuten. Du älskade bär mest av allt och åt snabbare än vad jag han plocka. Nu är du 6 år och är fortfarande lika galet förtjust i bär. Äter dem till och med frysta. Den här gången kunde jag njuta lite längre av mammaledigheten eftersom jag jobbat i några år och fått upp ersättningen en aning. När du var ett år kunde jag fortfarande vara mammaledig på halvtid. När sedan mammaledigheten var slut skedde ett mirakel. Jag blev av med jobbet på hägstadiet i Vänersborg och blev arbetslös. Detta var dessutom mer ekonomiskt fördelaktigt än att få föräldrapenning. I tre terminer arbetade jag bara 30-60%. Fick därför njuta av småbarnsåren med dig mer än med dina syskon. Att jag var hemma mer var förstås även en fördel för dem. Om någon vid detta tillfälle tycker att jag var en "parsit på sammhället" och en "snyltare på skattepengar", så vill jag bara säga dem; ok då. Kalla mig vad ni vill, men jag ser det som ren tur. Nu jobbar jag åter heltid för att försörja familjen. Vi får aldeles för lite tid för varandra. Om jag vann en million skulle jag genast säga upp mig på jobbet för att få mer tid till att vara med dig och dina syskon. Jag Älskar dig så mycket mitt lilla "Hjärtesnöre"! Och jag är så lycklig över att du finns!

söndag 15 mars 2009



Så, fyra år senare föddes du, lillebror, vilket du också fick heta i två veckor. Till slut enades mamma och pappa om att Albin var ditt namn.
Söt som en sagoprins. Din mamma var nu klar med sina studier och hade flyttat med sin stora mage och sin lilla familj tillbaka till Vänersborg. Där bodde vi i en trea på Björkholmsgatan i ett barnvänligt område där storasyster kunde vara ute och leka och mamma ta promenader med vagnen. Men inget varar för evigt. Aldeles för fort tog föräldraledigheten slut och din mamma var tvungen att börja jobba heltid för att vi skulle klara oss ekonomiskt. Du var bara nio månader då och vid 1år fick du vara på dagis hela dagar. Den smärta det innebar för oss båda glömmer jag aldrig. Det är absolut ingen tröst för mig att många andra mammor med mig tvingas göra lika dant. Inte konstgt att många av oss människor som lever idag mår så dåligt. Vi lever i ett sammhälle som strider mot våra känslor. Men nu är du 12år och har klarat dig bra ändå. Du är självständig och duktig på en massa saker framför allt på att rita. Där slår du din mamma många gånger om! Men du ska veta att det inte är därför som jag älskar dig. Om den dagen kommer då du inte längre presterar och är duktig så kommer jag att ÄLSKA dig lika mycket i alla fall. Hoppas din resa genom tonåren inte blir lika jobbig för dig som den varit för din syster. Önskar dig allt gott min lille "Abbelunsen".

fredag 13 mars 2009

Nu ska jag bryta mitt ältande kring elakheter och eleka människor. Förstår inte varför jag fastnat i detta? Nu ska jag ägna käreken en tanke i stället.
Min första kärleksförklaring ska gå till.......
Mitt första barn Josefin som föddes 24 sept-92.


Min lilla Tjoffsa, min lilla Loppa. Här står du i dörröpningen till ditt rum i Umeå ca 2år gammal.
Din mamma läste till bildlärare på Umeå Universitet för att få jobb och kunna försörja dig (fast hon hellst av allt egentligen ville bli filmregisör eller konstnär) Sedan jag blev mamma har alltid min första uppgift i livet varit att vara just mamma. Att vara en halvkass bildlärare eller halvdan konstnär kan jag överleva. Men en halvkass mamma? Aldrig! Min ambition har alltid varit att vara världens bästa mamma, men efter att ha kämpat med detta i drygt 16 år så inser man att det får vara ok att vara en mamma som är "good enough" eller att åtminstonne göra så gott man kan utefter de förutsättningar man har. Att vara mamma till en tvååring är ju inte detsamma som att vara mamma till en tonåring. Det är inte alls lika tacksamt. (Om ens tacksamt överhuvudtaget. ) Men så är det ju. Man är helt enkelt inte tacksam för sådant man tar för givet. Och har jag fått dig att ta min kärlek för given....så har jag ju lyckats! Trotts gräl, besvikelser och sammandrabbningar av alla de slag (som ju hör tonåren till), så ÄLSKAR jag dig min lilla "Loppa" precis för den du är.












tisdag 10 mars 2009


Ett litet smakprov ur "Lyckostpulvret" av Joanna Rubin Dranger


Kapitel 1 I vilket vi får veta hur den oskyldiga och godhjärtade fröken blev förtryckt och förnedrad av sina elaka och fåfänga MEN fula styvsystrar.


Den oskyldiga och godhjärtade fröken hade två elaka och fåfänga MEN fula styvsystrar. Att de var fåfänga MEN ändå fula visar hur patetiska de var. Systrarna tvingade den oskyldiga och godhjärtade fröken att slita hårt från morgon till kväll. Och aldrig någonsin blev de nöjda.


De elaka styvsystrarna uppfanns redan i sagan om Askungen och tycks vara karaktärer som vi alla känner igen. Själv träffade jag på dem redan som liten. I sandlådan. De kunde plötsligt slå till ett annat barn i huvudet med spaden utan någon annan anledning än ren avundsjuka. Något annat barn var kanske sötare, hade en snällare mamma eller helt enkelt bättre sandkahsgrejjer. Sedan dess har jag träffat på dem lite här och var. Det märkliga är att de tycks byta skepnad och namn. De dyker även upp vart man vänder sig och man tycks heller aldrig bli kvitt dem. Joanna Rubin Dranger träffar verkligen mitt i prick i sina små humoristiska berättelser och får mig att skratta åt saker som annars i vanliga fall mest bara irriterar.


(Illustrationen är inte direkt kopplad till texten, utan kommer längre fram i berättelsen då hon träffar den goda fen.)


söndag 8 mars 2009


"Glader"
Eller "Skadeglader" kanske vore ett bättre passande namn på denna lilla figur.
Bilden är en etsning i storlek ca 20cm hög och 15cm bred som jag gjorde i grafikverkstaden för några år sedan. Det är en av mina favorit bilder och figuren har jag"stulit" från min son Albin som gjorde liknande "huvudfotingar" när han var i 3-4 årsåldern.
Skadeglädje är väl inte den den mest positiva egenskap som en människa kan ha. Men denna figur påminner oss om att den finns och att vi inte gillar att bli utsatta för det.Vi gillar inte människor som är elaka och skadeglada. Blä! Usch! Fy! "Ha ha! Där fick hon!" Sådana människor är onda. De har nog massor av sådana här små djävlar i sig. Tur att man inte är sån själv! ..........eller?
Ska jag vara riktigt ärlig så har det nog hänt att jag varit skadeglad själv. Det kan faktskt vara en riktigt skön känsla. Speciellt när det gäller människor man tycker varit orättvisa och elaka själva.

torsdag 5 mars 2009


Carpe Diem-Fånga Dagen
.......Nej. Jag lyckades inte fånga dagen idag heller. Den rusade förbi som alla andra dagar. Hur bär man sig åt för att fånga den? Om jag inte kan fånga dagen, hur ska jag då lyckas fånga livet. Det går ju inte! Det rusar fram hela tiden och jag kan inte stoppa tiden. Ju mer jag fyller mitt liv med desto snabbare käns det ju som att tiden går. Ska jag stanna upp helt enkelt och göra "ingen ting" som nalle puh. Hm...Då kanske jag ångrar det sen, när jag ska dö. Att jag inte gjorde saker menasjag kunde. ...Dess utom så vill jag ju göra saker..
Så jag tror jag låter livet rusa på och skiter i att "fånga Dagen". Då behöver jag inte ha den pressen på mig också.
Foto: Boel Möller

onsdag 4 mars 2009

Foto: Boel Möller




"De tankar jag tänkte var klara, men ledde just ingen stans."
Så sjunger Lisa Ekdahl och så är det ju i bland. I alla fall för mig.
När livet känns som jobbigast kan det vara bra att göra något kreativt. Kan man för tillfället inte göra något åt sin livssituation kan man ju tex göra ett bildspel. Det gjorde jag i höstas när allt kändes som tyngst. (klicka på länken så ser ni resultatet)
"Jag trodde mig vara beskyddad......"
http/www.youtube.com/watch?vQyagIgZJow

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Den som inte förändras kvävs
Varje uppbrott medför till en början en rädsla. Gamla och invanda mönster bryts.
När uppbrottet sker vet jag inte vad jag har att vänta. Det okända framkallar en rädsla hos mig.
Samtidigt ryms i uppbrottet ett löfte om något nytt som aldrig tidigare har funnits eller skådats.
Livet stannar av hos den som inte ständigt bryter upp.
Det som inte förändras blir gammalt och kvävande. Nya livsmöjligheter öppnar sig inom oss.
Text tagen ur: "Den lilla boken om sann lycka" av Anslem Grün


Kloka ord skrivs av många. Hur vi tar till oss dessa beror på vilken verklighet vi befinner oss i. När jag läste dessa rader for förstås mina tankar till mitt eget liv och och den situation jag befinner mig i med en separation bakom mig och tankar på att flytta ihopmed min nya kärlek. Innan jag bestämde mig för att ta steget till separation gick jag i många år och kände på mig att det nog var enda lösningen men när jag väl tog steget var det som en svår och långdragen förlossning. Det var fruktansvärt smärtsamt. Nu har jag kommit till stadiet med endast eftervärkar då och då. Snart är det också över. Och jag kan glädja mig till fullo över det nya liv som blivit till. Livet blir dock aldrig färdit så länge man lever det. Det måste omformas efter hand hela tiden. Som man skapar sin konst måste man också skapa sitt liv.


-------------------------------------------------------------------------------------------------