"Preskriptionstiden för de flesta av våra barndomstrauman har gått ut."

Så heter ett kapittel i boken "Trettio tuffa sanningar - innan det är fösent" av Gordon Livingstone.

Började läsa denna bok igår när jag låg och solade hemma hos syster och fastnade i den totalt. Den innehåller så många sanningar som jag önskar att jag läst när jag var i 20-årsåldern innan jag gav mig in i vuxenlivet. Men bättre sent än aldrig.

Just detta kapittel handlar om vuxna människor som fastnat i ett drama de själva författat och som aldrig läggs ner. Det ältas om och om igen för att frigöra individen från eget ansvarstagande över sitt eget fortsatta liv. Gordon Livingstone är psykolog och försöker hjälpa dessa patiener med att ställa frågan - "Och nu då?"

Ett annat kapittel heter - "Vi är det vi gör" och tar upp den viktiga sanningen att vad en människa säger att den ska göra inte säger ett dugg om personligheten. Vi är inte det vi tänker eller det vi säger eller det vi känner. - Vi är det vi gör. Så när vi bedömmer andra måste vi vara uppmärksamma, inte på vad de lovar utan på hur de handlar. I detta kapittel handlar det mycket om att välja rätt partner. "De flesta brustna hjärtan i livet är ett resultat av att man struntat i verkligheten, nämligen att tidigare uppförande är den tillförlitligaste spåmannen vad gäller kommande uppförande."

Dessa sanningar och många andra finns att läsa i denna bok. Vill ni veta mer, så är mitt tipps att läsa boken.

Betänk att.......

Så börjar ofta Astrid Lindgren sina texter.

Astrid Lindgren som förgyllde allas våran barndom med sina figurer och berättelser.

Den här bloggen tänkte jag dock inte tillägna henne utan en annan av mina idoler och förebilder; Nämligen...........Lisa Ekdahl. Inte fullt lika poppulär som Astrid. Den damen kan man knappast låta bli att älska. Har svårt att tänka mig att det finns någon som inte gör det. Lisa, däremot är alla inte mottagliga för på samma sätt. Själv tycker jag att det finns något befriande i hennes sätt att vara lite som "en liten flicka" men ändå vuxen. Det finns så många vuxna som som är livrädda för att verka barnsliga. Det jag vill säga till dessa människor är att vår vuxenhet sitter inte på ytan, utan i vårt inre. Men det jag beundrar mest med henne är hennes förmåga att uttrycka sig i sina texter.
Så....
Betänk att den här texten handlar om mig.
....eller om dig. ......eller om någon du känner.

Hon är inte nåt man får.
Hon är nån man ska förtjäna.
Du höll henne aldrig högt.
Du låg aldrig ner på knäna.
Hon är inte nåt man har.
Inget att förfoga över.
Du sa att hon var så svår.
Men klagar för att det är över.
Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå under din kontroll.
Löftet hon gav rörde något annat men jag antar att det inte längre spelar någon roll,
för hon kommer aldrig mera hit.
Jag ska försvara henne om jag kan.
För hon förtjänar hela himmelen
och en mycket bättre man.
Du sa att du är beredd
att va storsint, att förlåta.
Vad svarar man på sånt?
Ska man skratta? Ska man gråta?
Du som gjort henne så illa.
Ska du kalla henne brottsling nu?
Om nån nånsin ska förlåta,
är det hon, inte du.
Löftet hon gav var aldrig att följa dina nycker,
att ingå i ditt spel.
Löftet hon gav rörde nåt annat,
så nu kan hon inte klandras.
Hon gör inte något fel,
Men hon kommer aldrig mera hit.
Jag ska försvara henne om jag kan.
För hon förtjänar hela himmelen,
och en mycket bättre man.
Du sa att hon var så svår.
Ja rent omöjlig att förstå.
Det kan nog tänkas du har rätt.
Mellan er två var det så.
Men nu vill du åberopa brott.
Nu säger du i raseri.
Att den föräderskan har gått.
Jag säger hon har gjort sig fri.

Motherhood

Jag har varit hemma med min dotter denna vecka. Hon har behövt mig eftersom hon haft det jobbigt och då vill jag finnas där. Killarna har varit hos sin pappa och har så varit varannan vecka sedan en månad tillbaka. Innan det hade jag dem alla hos mig och de var endast hos sin pappa varannan helg. Bra för mig. Men måste varit olidligt för honom. Tanken var att barnen inte skulle behöva byta hem hela tiden och bo på två ställen. Vem vill ha det så? Men hur man än gör så blir det inte riktigt bra. Att vara utan den ena föräldern nästan helt och hållet är ju inte heller vad något barn vill.

Själv var jag väldigt starkt knuten till min mamma när jag var liten. Men när pappa vid något tillfälle var iväg en vecka på kurs saknade vi honom massor. Jag minns hur vi stod i fönstret länge och väntade på att han kulle komma hem.

Jag är glad och tacksam för att detta inte inträffade ofta utan att jag fick växa upp i ett hem där jag hade både min mamma och pappa.

Hade det varit så att jag varit tvungen att vid 4års ålder, som min lilla Simon var då jag och hans pappa gick isär, skiljts från min mamma varannan vecka hade jag nog gått sönder. Mamma var hela min värld och min stora trygghet. Även som tonnåring behöver man sin mamma när livet är svårt och tufft som det ju är i tonåren ibland. Eller när man är tolv. Precis innan man går in i tonåren....Ja, det finns nog ingen ålder när man som barn inte behöver sin mamma.


...eller som vuxen? Är det ok att sakna sin mamma och sörja att man inte har henne när man är 42 år gammal?

Jag gör det i alla fall.

Saknar dig, lilla mamma!