Full rulle med Trulle

Igår kväll hade vi fredagsmys jag och barnen precis som de flesta familjer. En trött och halvsliten mamma lagade kyckling och klyftpotatis. Josefin och Albin satt vid var sin dator och Simon och kompisen Trulle (ett litet troll som han lånat med sig från skolan) hjälpte till att skära grönsaker. Det är mycket viktigt att Trulle får vara med för allt han varit med om ska skrivas in i en liten bok som han ska ha med sig till fröken. Den lilla blå asken som han håller i knät hade jag köpt tidigare samma dag för att lägga Simons mjölktänder i. De trillar ju ut nu på löpande band och man vill liksom spara dem av någon anledning. De är ju så söta när de sitter i barnets lilla mun, ....men när de ligger i asken ser de faktiskt rätt äckliga ut egentligen, men sparas ska de ju. Hur som hellst så lyckades i alla fall min lilla 6-åring få mjölktänderna att flyga ut rätt över spisen just som maten var klar. Torra som de var så sprack de och blev till små mjölktandsbitar som hamnade bland potatisklyftor och annat. Jag lyckades hitta de flesta. Så var det dagsatt äta. Framför TVn förstås. Eftersom det var viktigt att Trulle skulle vara med hade Simon satt honom i soffan först av alla. Maten var god, men efter en stund fick Josefin något hårt i munnen..... hon trodde det var glas, eftersom det sagts på nyheterna att sådant kan finnas i kyckling, men jag försökte lugna henne med att det nog bara var en bit mjölktand.....vilket ju förstås inte var bättre! Till råga på allt upptäkte vi att hon suttit på Trulle hela tiden så han missat hela Fredagsmyset!

Hundar dör och nya föds.

Människor dör och nya föds.

Kärlek dör och ny kärlek föds.

.......det är vad vi måste lära oss att leva med.

Och förälskelse - det kan få oss att fullständigt tappa huvudet!

Här är ett litet bildspel som jag gjort till musik av Katie Melua:

Foto: Josefin Murberger

Kära lilla Pyttan

Igår somnade du in.

Eller svävade iväg till friheten. Evigheten.

Ditt lilla öde som hund här på jorden var inte det bästa.

Jag gjorde vad jag kunde för att ta hand om dig på bästa sätt, men min tid och ork räkte inte. Du hade varit med om för mycket, helt enkelt.

Du finns för alltid kvar i våra hjärtan.

Och en dag ska våra själar mötas igen.

6 år senare, en varm sensommardag, fick Josefin och Albin en liten bror. Simon, Gabriel - vår lilla ängel.
Det första jag såg när du föddes var dina stora himmelsblå ögon. Du var också det enda av barnen som fick två namn. Simon blev ditt tilltalsnamn och Gabriel ville din mamma att du skulle heta. (Hon hade en gång en kompis som hette så, men det är inte efter honom du är döpt, utan efter ängeln.) Nu bodde vi sedan fyra år tillbaka i ett radhus på Hästängegatan. Här var det ännu barnvänligare med skogen aldeles intill. Vi kunde plocka blåbär precis bredvid husknuten. Du älskade bär mest av allt och åt snabbare än vad jag han plocka. Nu är du 6 år och är fortfarande lika galet förtjust i bär. Äter dem till och med frysta. Den här gången kunde jag njuta lite längre av mammaledigheten eftersom jag jobbat i några år och fått upp ersättningen en aning. När du var ett år kunde jag fortfarande vara mammaledig på halvtid. När sedan mammaledigheten var slut skedde ett mirakel. Jag blev av med jobbet på hägstadiet i Vänersborg och blev arbetslös. Detta var dessutom mer ekonomiskt fördelaktigt än att få föräldrapenning. I tre terminer arbetade jag bara 30-60%. Fick därför njuta av småbarnsåren med dig mer än med dina syskon. Att jag var hemma mer var förstås även en fördel för dem. Om någon vid detta tillfälle tycker att jag var en "parsit på sammhället" och en "snyltare på skattepengar", så vill jag bara säga dem; ok då. Kalla mig vad ni vill, men jag ser det som ren tur. Nu jobbar jag åter heltid för att försörja familjen. Vi får aldeles för lite tid för varandra. Om jag vann en million skulle jag genast säga upp mig på jobbet för att få mer tid till att vara med dig och dina syskon. Jag Älskar dig så mycket mitt lilla "Hjärtesnöre"! Och jag är så lycklig över att du finns!

Så, fyra år senare föddes du, lillebror, vilket du också fick heta i två veckor. Till slut enades mamma och pappa om att Albin var ditt namn.

Söt som en sagoprins. Din mamma var nu klar med sina studier och hade flyttat med sin stora mage och sin lilla familj tillbaka till Vänersborg. Där bodde vi i en trea på Björkholmsgatan i ett barnvänligt område där storasyster kunde vara ute och leka och mamma ta promenader med vagnen. Men inget varar för evigt. Aldeles för fort tog föräldraledigheten slut och din mamma var tvungen att börja jobba heltid för att vi skulle klara oss ekonomiskt. Du var bara nio månader då och vid 1år fick du vara på dagis hela dagar. Den smärta det innebar för oss båda glömmer jag aldrig. Det är absolut ingen tröst för mig att många andra mammor med mig tvingas göra lika dant. Inte konstgt att många av oss människor som lever idag mår så dåligt. Vi lever i ett sammhälle som strider mot våra känslor. Men nu är du 12år och har klarat dig bra ändå. Du är självständig och duktig på en massa saker framför allt på att rita. Där slår du din mamma många gånger om! Men du ska veta att det inte är därför som jag älskar dig. Om den dagen kommer då du inte längre presterar och är duktig så kommer jag att ÄLSKA dig lika mycket i alla fall. Hoppas din resa genom tonåren inte blir lika jobbig för dig som den varit för din syster. Önskar dig allt gott min lille "Abbelunsen".

Nu ska jag bryta mitt ältande kring elakheter och eleka människor. Förstår inte varför jag fastnat i detta? Nu ska jag ägna käreken en tanke i stället.

Min första kärleksförklaring ska gå till.......

Mitt första barn Josefin som föddes 24 sept-92.

Min lilla Tjoffsa, min lilla Loppa. Här står du i dörröpningen till ditt rum i Umeå ca 2år gammal.

Din mamma läste till bildlärare på Umeå Universitet för att få jobb och kunna försörja dig (fast hon hellst av allt egentligen ville bli filmregisör eller konstnär) Sedan jag blev mamma har alltid min första uppgift i livet varit att vara just mamma. Att vara en halvkass bildlärare eller halvdan konstnär kan jag överleva. Men en halvkass mamma? Aldrig! Min ambition har alltid varit att vara världens bästa mamma, men efter att ha kämpat med detta i drygt 16 år så inser man att det får vara ok att vara en mamma som är "good enough" eller att åtminstonne göra så gott man kan utefter de förutsättningar man har. Att vara mamma till en tvååring är ju inte detsamma som att vara mamma till en tonåring. Det är inte alls lika tacksamt. (Om ens tacksamt överhuvudtaget. ) Men så är det ju. Man är helt enkelt inte tacksam för sådant man tar för givet. Och har jag fått dig att ta min kärlek för given....så har jag ju lyckats! Trotts gräl, besvikelser och sammandrabbningar av alla de slag (som ju hör tonåren till), så ÄLSKAR jag dig min lilla "Loppa" precis för den du är.

Ett litet smakprov ur "Lyckostpulvret" av Joanna Rubin Dranger

Kapitel 1 I vilket vi får veta hur den oskyldiga och godhjärtade fröken blev förtryckt och förnedrad av sina elaka och fåfänga MEN fula styvsystrar.

Den oskyldiga och godhjärtade fröken hade två elaka och fåfänga MEN fula styvsystrar. Att de var fåfänga MEN ändå fula visar hur patetiska de var. Systrarna tvingade den oskyldiga och godhjärtade fröken att slita hårt från morgon till kväll. Och aldrig någonsin blev de nöjda.

De elaka styvsystrarna uppfanns redan i sagan om Askungen och tycks vara karaktärer som vi alla känner igen. Själv träffade jag på dem redan som liten. I sandlådan. De kunde plötsligt slå till ett annat barn i huvudet med spaden utan någon annan anledning än ren avundsjuka. Något annat barn var kanske sötare, hade en snällare mamma eller helt enkelt bättre sandkahsgrejjer. Sedan dess har jag träffat på dem lite här och var. Det märkliga är att de tycks byta skepnad och namn. De dyker även upp vart man vänder sig och man tycks heller aldrig bli kvitt dem. Joanna Rubin Dranger träffar verkligen mitt i prick i sina små humoristiska berättelser och får mig att skratta åt saker som annars i vanliga fall mest bara irriterar.

(Illustrationen är inte direkt kopplad till texten, utan kommer längre fram i berättelsen då hon träffar den goda fen.)

"Glader"

Eller "Skadeglader" kanske vore ett bättre passande namn på denna lilla figur.

Bilden är en etsning i storlek ca 20cm hög och 15cm bred som jag gjorde i grafikverkstaden för några år sedan. Det är en av mina favorit bilder och figuren har jag"stulit" från min son Albin som gjorde liknande "huvudfotingar" när han var i 3-4 årsåldern.

Skadeglädje är väl inte den den mest positiva egenskap som en människa kan ha. Men denna figur påminner oss om att den finns och att vi inte gillar att bli utsatta för det.Vi gillar inte människor som är elaka och skadeglada. Blä! Usch! Fy! "Ha ha! Där fick hon!" Sådana människor är onda. De har nog massor av sådana här små djävlar i sig. Tur att man inte är sån själv! ..........eller?

Ska jag vara riktigt ärlig så har det nog hänt att jag varit skadeglad själv. Det kan faktskt vara en riktigt skön känsla. Speciellt när det gäller människor man tycker varit orättvisa och elaka själva.

Carpe Diem-Fånga Dagen

.......Nej. Jag lyckades inte fånga dagen idag heller. Den rusade förbi som alla andra dagar. Hur bär man sig åt för att fånga den? Om jag inte kan fånga dagen, hur ska jag då lyckas fånga livet. Det går ju inte! Det rusar fram hela tiden och jag kan inte stoppa tiden. Ju mer jag fyller mitt liv med desto snabbare käns det ju som att tiden går. Ska jag stanna upp helt enkelt och göra "ingen ting" som nalle puh. Hm...Då kanske jag ångrar det sen, när jag ska dö. Att jag inte gjorde saker menasjag kunde. ...Dess utom så vill jag ju göra saker..

Så jag tror jag låter livet rusa på och skiter i att "fånga Dagen". Då behöver jag inte ha den pressen på mig också.

Foto: Boel Möller

Foto: Boel Möller

"De tankar jag tänkte var klara, men ledde just ingen stans."
Så sjunger Lisa Ekdahl och så är det ju i bland. I alla fall för mig.
När livet känns som jobbigast kan det vara bra att göra något kreativt. Kan man för tillfället inte göra något åt sin livssituation kan man ju tex göra ett bildspel. Det gjorde jag i höstas när allt kändes som tyngst. (klicka på länken så ser ni resultatet)
"Jag trodde mig vara beskyddad......"http/www.youtube.com/watch?vQyagIgZJow

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Den som inte förändras kvävs
Varje uppbrott medför till en början en rädsla. Gamla och invanda mönster bryts.
När uppbrottet sker vet jag inte vad jag har att vänta. Det okända framkallar en rädsla hos mig.
Samtidigt ryms i uppbrottet ett löfte om något nytt som aldrig tidigare har funnits eller skådats.
Livet stannar av hos den som inte ständigt bryter upp.
Det som inte förändras blir gammalt och kvävande. Nya livsmöjligheter öppnar sig inom oss.
Text tagen ur: "Den lilla boken om sann lycka" av Anslem Grün

Kloka ord skrivs av många. Hur vi tar till oss dessa beror på vilken verklighet vi befinner oss i. När jag läste dessa rader for förstås mina tankar till mitt eget liv och och den situation jag befinner mig i med en separation bakom mig och tankar på att flytta ihopmed min nya kärlek. Innan jag bestämde mig för att ta steget till separation gick jag i många år och kände på mig att det nog var enda lösningen men när jag väl tog steget var det som en svår och långdragen förlossning. Det var fruktansvärt smärtsamt. Nu har jag kommit till stadiet med endast eftervärkar då och då. Snart är det också över. Och jag kan glädja mig till fullo över det nya liv som blivit till. Livet blir dock aldrig färdit så länge man lever det. Det måste omformas efter hand hela tiden. Som man skapar sin konst måste man också skapa sitt liv.


-------------------------------------------------------------------------------------------------