Eftertankar

När man just läst sista sidan i en bra bok känns det lite sorgligt. Lite vemodigt. Liksom att skiljas från en vän. Man undrar; hur gick det sen? Hur har hon det nu då?
För oftast är det en hon. Någon som jag känner igen mig i och som hjälper mig att förstå mig själv.
Jag har läst tre sådana böcker i sommar.



"Alltid hos dig" av Maria Ernestam


En mycket vackert skriven roman som handlar om livet, döden och kärleken. Ingenting är enkelt och självklart vad gäller dessa saker, vilket hon skildrar på ett fint och begripligt sätt.

"Anhörig" av Katerina Janouch

Att alkoholism är en sjukdom är väl inget vi inte redan vet men att man även som anhörig är "sjuk" har jag inte tänkt på förut. I denna bok beskriver hon sitt liv som anhörig till en missbrukare. Hennes försök att kontrollera hans alkoholintag och inbillning att hon på egenhand ska kunna "uppfostra" och bota sin sambo är verkligen sjukt sett på distans. När man är i det märker man inte sitt sjuka beteende.



Vid bråk med en alkoholist, var bered på att skulden kommer att läggas på dig. Särskilt om barn är med. Barn uppfattar ofta bråk mellan alkoholist och anhörig som att det är synd om alkoholisten. Den anhörige framstår som elak.
Man känner skuld hur man än gör. Stannar man känner man sig delaktig. Lämnar man känner man skuld för att man lämnat.





"Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer

Å, älskade underbara fantastiska Mia. Tack för denna bok. Jag känner igen mig så OTROLIGT mycket. Att bilda "Plastfamilj" är definitivt inte det lättaste vi människor hittat på. Att separera från barnens far är ingen lätt grej, som vissa verkar tro. Typ: Äh, jag tröttna bara å ville hellre va ihop me nån annan. Sådär bara. Nej, så är det nog knappast för någon.



Några tankar till dig som ska separera från dina barns far. Låt sorgen komma. Det är en död. Och det enda jag kan säga är att man återuppstår. och det enda jag kan säga är att ni är familj ändå. Allt förändras men ingen försvinner. . . . .



Mamma är alltid mamma och pappa är alltid pappa.

......men ibland fins det föräldrar som brister. Pappor som slänger ut sina barn om de inte uppför sig som de önskar. Som säger att "Passar inte mina regler kan du bo på gatan". Som hotar och skrämmer sina barn. Som får dem att känna sig föraktade. Som sviker. Tar nyckeln ifrån dem och säger adjö.

Sådana föräldrar är inte värda sina barn.

Och det är fruktansvärt sorgligt.

Sådär ja!

Nu har min blogg fått ny luftigare design.

Nya idéer om vad den ska användas till och en smula distans......

Hade från början tänkt skriva mest om mitt bildskapande, men eftersom inte så överdrivet myckert sådant ägt rum i mitt liv det senaste har det inte funnits så mycket annat än livets små detaljer att skriva om. Livets små detaljer.........som ju är just det som är och skapar livet. Och, just DET, att skapa med livet är väl vad jag ägnat mig mest åt de senaste åren.

Ibland räcker det inte med att peta i detaljerna för att göra konstverket bättre. Det är helt enkelt fel på hela kompositionen. Större ingrepp och förändringar behövs i bland för att vi sedan ska kunna ägna oss åt de små detaljerna som fullbordar verket.

Men att måla över och röra runt kan ta emot och göra JÄVLIGT ont. Inte förrän man ser resultatet och är nöjd med det känns det bra.

Bild: Keri Smith Bloggtips: kerismith.com