söndag 5 april 2009

Motherhood

Jag har varit hemma med min dotter denna vecka. Hon har behövt mig eftersom hon haft det jobbigt och då vill jag finnas där. Killarna har varit hos sin pappa och har så varit varannan vecka sedan en månad tillbaka. Innan det hade jag dem alla hos mig och de var endast hos sin pappa varannan helg. Bra för mig. Men måste varit olidligt för honom. Tanken var att barnen inte skulle behöva byta hem hela tiden och bo på två ställen. Vem vill ha det så? Men hur man än gör så blir det inte riktigt bra. Att vara utan den ena föräldern nästan helt och hållet är ju inte heller vad något barn vill.

Själv var jag väldigt starkt knuten till min mamma när jag var liten. Men när pappa vid något tillfälle var iväg en vecka på kurs saknade vi honom massor. Jag minns hur vi stod i fönstret länge och väntade på att han kulle komma hem.

Jag är glad och tacksam för att detta inte inträffade ofta utan att jag fick växa upp i ett hem där jag hade både min mamma och pappa.

Hade det varit så att jag varit tvungen att vid 4års ålder, som min lilla Simon var då jag och hans pappa gick isär, skiljts från min mamma varannan vecka hade jag nog gått sönder. Mamma var hela min värld och min stora trygghet. Även som tonnåring behöver man sin mamma när livet är svårt och tufft som det ju är i tonåren ibland. Eller när man är tolv. Precis innan man går in i tonåren....Ja, det finns nog ingen ålder när man som barn inte behöver sin mamma.


...eller som vuxen? Är det ok att sakna sin mamma och sörja att man inte har henne när man är 42 år gammal?

Jag gör det i alla fall.

Saknar dig, lilla mamma!

1 kommentar:

  1. är det din mamma ? så lika ni är :) hon lever nog vidare genom dig...

    SvaraRadera