torsdag 14 maj 2009













Min mamma har inte Alzheimers längre








Hon är inte längre fången i en kropp som tappat sina förmågor.

Hon är nu fri att flyga genom vårens härliga grönska. Bland vårblommor och fågelkvitter. Fri att vara på de ställen hon älskat. Hon är fri att besöka sina barn och får möjlighet att som ängel se sina barnbarn växa upp. Hon finns hos våran pappa och håller honom sällskap. I våra hjärtan har hon alltid funnits men nu finns hon hos oss även andligen.


Så nästa gång någon frågar om mina föräldrar behöver jag inte förklara att min mamma har Alzeimers. För den sjukdommen har hon äntligen lämnat bakom sig.


Hon var snäll som en ängel när hon levde - Men nu har hon blivit en Ängel på riktigt.





Här ligger du och vaktar mig. Idag var det jag som har vaktat hos dig. Vi var där hos dig - jag, min syster och min bror, vår pappa som älskat dig sedan du var 14år och din två år äldre syster som du vuxit upp med. Den saknad man så länge förträngt blev så påtaglig och tydlig. Vi grät, pratade och skrattade åt minnen och grät igen. Jag satt och höll din hand. Trodde varje andetag var det sista. Såg hur du försvann mer och mer. Blev allt blekare. Svagare. Rossligare. Jag bad dig släppa taget och flyga ut i våren. Men du vägrade. Typiskt dig, tänkte jag. Du tror inte att jag klarar mig. Så jag tog steget före dig. Jag släppte din hand och steg ut i vårvädret. Kom nu tänkte jag. Du kan inte ligga kvar där längre. Knapt en timma senare ringde pappa och sa att du tagit ditt sista andetag. Och vad gör man nu tänkte jag. Det var min sexåring, som jag nyss hämtat på fritids som kom med förslaget att åka till kollonilotten. Han ville sparka boll. Jag tänkte-naturligt vis! Det är ju det första stället du skulle flyga till. Så vi åkte dit. Tände ljusen i stugan och läste en av dina sagoböcker.















2 kommentarer:

  1. Hej Boel
    Jag sitter ganska långt bort, men kan ändå känna din sorg och saknad som om du satt här... Första gången som jag besöker deg på din blogg, men jag kommer garanterat tillbaka. Ta vara på dej och din syster. Stor kram från Lars "norrmannen".

    SvaraRadera
  2. Stor kram, Boel.
    Förstår din saknad och samtidigt lättnaden över att din mamma inte tvingas vara sjuk längre.
    /Anne-Lie

    SvaraRadera