lördag 6 juni 2009

Begravningen blev ett vackert
avsked och en upprättelse.


Den kändes ljus och vacker och som en hyllning till en människa som har levt snarare än att vi begravde någon som dött. Vi hade ju alla saknat henne så länge under tiden som hon fortfarande levde. De tårar som rann denna stund, tror jag kom just av saknad. En saknad som varit undan tryckt och som nu fick fritt utrymme. Men jag kände också tacksamhet och stolthet. Tacksamhet över att ha fått växa upp med en sådan god och kärleksfull mamma. Stolt över att få vara hennes dotter och bära en del av henne vidare.

Ing-Britt -72



Hon var endast 50 år när hon blev sjuk i Alzheimers. En sjukdom som innebär total förnedring av den som blir drabbad. Man tappar sina förmågor en efter en. Vilka förmågor som försvinner först är olika från person till person. Att tappa talets förmåga och ändå vara klar nog att ha saker man vill säga måste vara oerhört frustrerande. Den sista fömågan som man tappar är förmågan att svälja, vilket leder till uttorkning. Hon gick bort vid 63- års ålder.




För att hedra hennes minne av den hon var innan sjukdommen gjorde jag därför ett bildspel av bilder som min fotointresserade pappa tagit av henne under årens gång. Från barndom tillsammans med hennes syskon, bröllop, barn (Jag, Mona o Tobbe) samt barnbarnen som var mycket små då hon blev sjuk och tyvär inte minns så mycket av henne. Hon var världens bästa Mamma och hade hon fått vara frisk hade hon varit världens bästa Mormor.





1 kommentar:

  1. Skulle vilja kommentera min egen bogg här med att jag fått massor av kommentarer i verkliga livet, men inga i bloggen. Kan det vara så att det är svårt att skriva kommentarer i blogspot.com helt enkelt?

    SvaraRadera